äntligen hemma....

Nu är jag äntligen hemma från sjukhuset. Fick åka in akut i onsdags, på min födelsedag. Men jag börjar från början tänkte jag.

Onsdag 1 April.
Underbart väder, solsken och blå himmel. En nöjd och tyst Elina. Underbaraste Ronja på besök, hon hade med sig gott fika och den bästa födelsedagspresenten (två biljetter till relaxen på rosenlund och barnvakt under tiden som vi är där). Vi tog en skön promenad i solen och såg tussilagon. Äntligen kändes det som att våren var här. På "förmiddagen" hann jag plocka undan lite och släng in en maskin med tvätt. Vid halv sju skulle gästerna komma, (familjen + mormor och morfar). Vi skulle fira min födelsedag. Jag började få ont i magen men tänkte att det troligen skulle gå över (18:30) så jag plockade fram fikat ochförsökte vara trevlig. Vid 19:00 kunde jag inte vara trevlig längre utan satt mest tyst och såg vit ut i ansiktet enligt pappa. Vid 19:30 ringde vi akuten och fick beskedet att vi skulle komma in direkt. Johan och Anna fick ta hand om Wilmer, mamma fick ta Zigge och Mille följde med mig. På väg till bilen fick jag jätte ont i magen så att benen vek sig. När vi kom in så kunde jag knapp gå/stå eller prata utan bara skrek och grät för att jag hade så ont. Vi fick ett rum direkt. (Jag minns inte så mycke här ifrån). Vi fick vänta ett tag innan de gav mig något smärtstillande. När jag skulle få första sprutan var det så illa att jag hade panim och kunde inte vara still utan skrek rakt ut och ålade mig som en mask, ungefär. Sprutan hjälpte inte men de ville vänta en stund till för att se ifall det skulle hjälpa. Jag fick ännu en spruta, inte heller denna hjälpte. Det tog ytterligare en timme innan de insåg att inte heller denna hjälpte. Så äntligen fick jag något som hjälpte, något som liknades vid morfin.

Tack vare morfinet kunde läkaren undersöka mig. Sedan tog det ytterligare en stundo ch äönnu en spruta innan nästa läkare kunde undersöka mig. De var nästan säkra på att det var njursten, men de ville vänta över natten för att se vad som hände och för att jag skulle få genomgå en skiktröntgen. Så jag blev inlagd över natten. Jag sov inte särskilt bra den natten kan jag säga.

Torsdag.
Mest väntan på att få göra undersökningen. Mår hyfsat ok tackvare all smärtlindring. Fick tillslut åka iväg till undersökningen. Där fick jag ligga på en brits och åka igenom något som kan liknas vid en stor munk några gånger. Fick efter ett par timmar reda på att det inte fanns några njurstenar ivarjefall. Positivt det men vad var det som gjorde att jag fick så ont då? Läkarna bestämmer att jag ska stanna ytterligare en natt för observation. Får en tv till rummet så jag ska kunna hålla mig sysselsatt och så att timmarna går lite fortare.

Fredag.
Får flytta till ett annat rum. Läkaren berättar att de u vet var som är felet med mig. Livmodern har inte dragit ihop sig som den ska utan den har svullnat och trycket på ena njuren och på ena urinledaren, som också svullnat. Så det blir stopp och organen fungerar inte riktigt som de ska, det är därför det gör så ont helt plötsligt. Han berättar också att smärtan som uppstår (som jag har känt) kan liknas den som man får vid ett njurstensanfall. De tror att detta ska försvinna av sig självt men de vill kontrollera om en månad. Och óm det inte har fixat sig tills dess så ska de troligen kunna fixa det åt mig där inne. Blir utskriven vid 12.

Så nu är jag äntligen hemma hos min underbara lilla familj. Jag är otroligt trött och sliten. Men enligt läkaren så ska jag försöka leva som vanligt trots att jag har ont (inte lika ont som jag hade när vi åkte in men en konstant värk finns där). Jag ska inte stressa eller ut och springa, men gärna ut och gå. Och skulle jag få ett "anfall" så har jag fått hem starka smärtstillande.

Jag var ute och gick en liten sväng innan med mamma och hundarna. Vi hamnade hoss mormor där vi fikade ute på altanen. Premiär för fika ute för min del, underbart skönt.

Skönt att vara hemma, nu ska jag gå och lägga mig i vår sköna säng....