Absolut jag håller med till en viss gräns. Självklart kanske det är bra för barn att växa upp med båda föräldrarna som bor ihop men absolut bäst tror jag det är att barn växer upp med föräldrar som mår bra oavsett om det innebär att föräldrarna inte bor ihop. Men just den grejen att man ska må dåligt och hålla ihop för barnens skull tycker jag är skitsnack. Man ska absolut inte bara ge upp, klart man måste försöka först. Men om man är kvar i ett dålig förhållande vad sänder det för budskap till barnet/barnen? Att det är så det ska vara i ett förhållande? Tro mig barn känner av spänningen i luften bättre än man tror, de läser av dig innan du ens hunnit tänka på det.
Jag tror att barn mår bäst när föräldrarna mår bar och är närvarande. Och vi jobbiga småbarnsår så är sömn och egentid väldigt viktig. Med för lite sömn och egentid börjar man snabbt må dåligt. Så har du en vän, ensamstående eller som är sambo och har småbarn, som ser väldigt trött ut hitta på något med barnen och låt föräldrarna sova, duscha eller bara hänga framför tvn en liten stund för det gör sådan otrolig skillnad.
Självklart är detta ett känsligt ämne och alla har olika uppfattningar men i grund och botten tror jag att alla har samma tanke, att man gör det man tror är bäst för sitt barn.
Så vad vill jag ha sagt egentligen, det vet jag knappt själv men
Välmående och glada föräldrar ger glada och välmående barn.
Eller har jag fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar